Idag har det varit ännu en dag av bara sömn. Inte så att jag har något emot att sova tvärtom. men jag får så konstiga drömmar. Jag drömmer om doftande långpromenader i skogen med husse och matte och hur jag där sedan pinkar in mitt revir.
Det känns mäktigt på nåt sätt när man som tjej söker lyfta benet för att rikta strålen mot en gammal och rakryggad tall . Det är en svår balansakt men det är det värt. Den åldriga tallen kommer att bevara mitt doftmärke för lång tid framöver och dra till sig villiga hannar.
Ja detta har jag ingen vaken erfarenhet av eftersom jag bara är en tomthund, men jag har hört av mina artfränder att detta med skogspromenader är som balsam för en sargad hundsjäl och rena östrogenkicken för en hona . På tomten får man inga kickar alls, man bara springer runt i cirklar och bryr sig inte ens om att lyfta benet mot de knotiga äppelträdens stammar, för vem kan njuta av ens dofter inom en sådan inhägnad ?
Nu låter det som det kommer en bil, en Carina Toyota? I så fall är de Dom. Nej det var ingen sexton ventilers det där, det behövde man inte vara hund för att höra. Jag får fortsätta att vänta. Jag tycker snart att jag inte gör annat än väntar och väntar. Väntar på att familjen skall komma hem, väntar på att de ska klappa mig, väntar på att få gå ut och uträtta mina behov innan blåsan sprängs och väntar på att de skall ge mig något att äta förutom det knastriga torrfodret som ligger hela dagen i skålen och samlar damm.
Nej jag hatar att vänta och jag missar därför sällan mina små möjligheter till hämnd. Oss emellan jag pinkar inne. Ja jag vet att det är fult och kanske under min värdighet, men vad i helsike ska man göra för att få dem att förstå. Blir de borta extremt länge då lägger jag en korv eller två i något hörn. Bakom tv-n är bäst. Där dröjer det längst innan de upptäcker hämnden, på grund av alla sladdar och allt trassel. Hämnden blir sen än ljuvare när de nästa dag måste skura och skrapa bort min lilla olycka.
En bil stannar. Det knastrar i gruset. Steg.. steg...De kommer. Vi rusar alla till dörren och skäller fyrfalt. Det är Matte, Husse och sju ungar som formligen väller in. Nu gäller det att först tränga sig fram till matte. Men typiskt Minette den största svansviftaren hinner före som vanligt. Nu böjer sig matte ner och klappar henne och utstöter några enstaviga ord he...j mi...ne..tt.
Petit mamman till åbäket, står blygt bredvid och tittar masochistiskt på dotterns belönande välkomstdans, men ser det går hem. Nu blir Matte så rörd över Puttans blyghet, ja det är hennes löjliga smeknamn, att hon sätter sig på huk för att komma åt att smeka även henne. Då backar Petit lite teatraliskt som för att dra ut på välkomstceremonin och jag får vänta än längre på min tur. Ja så är det Tati som ligger där på rygg med bena i vädret , omringad av alla barn som kliar henne på magen.
Precis när det är min tur så blir det bråk mellan två av barnen och matte far iväg hojtande utan att ens ha kunnat bevärdiga mig med en blick. Jag står där och känner mig minst sagt dum. Jag har också hört matte och husse sinsemellan prata om att jag faktiskt ser lite dum ut och dessutom är trög och tråkig. Ibland önskar jag att jag kunnat bli riktigt förbannad, visa tänderna eller så. Jag känner ett stort behov av att sätta mig i respekt hos allt och alla, ändå sitter jag här som ett fån o tittar dreglande efter matte när hon går bort till barnen för att lös ännu en konflikt.
Jag skulle önska att hon någon gång, utan att jag skulle behöva vara dräktig, kunde sätta sig ner på min korgkant och bara prata. Det spelar inte så stor roll vad hon pratar om bara hon har det rätta tonfallet. Jag orkar ändå inte lyssna till långa invecklade tal, jag gör mig inte besvär. De tvåbenta har ändå sällan något nytt att förtälja, jag är mest intresserad av intonation och tonfall. Ibland låter det som musik när min matte talar ibland låter det mera som en knastrig 78a varvare, då är rösten hård och rosslig och det skrämmer mig.
Det är inte lätt att tävla om uppmärksamheten med två söta och snabbtänkta papilloner, med öron som påminner om fjärilar i flykt.
Det värsta hotet kommer dock från mitt eget kött och blod, min valp Miri.
